Wordfeud-ordbok

Er RYGG tillatt i Wordfeud?

Annonsering

Bokst.

4

Poäng

12

Bokstavpoäng

R1Y7G2G2

Definitioner

Folkets lexikon Folkets lexikon logo

Substantiv

rygg - kroppens baksida; "räta på ryggen"; "han gömde sig bakom ryggen på andra"; "svag rygg"; "rygg|fena"; "rygg|skada"; "rygg|kota"; "stolsrygg"; "bokrygg"; "hålla någon om ryggen ("beskydda någon")"; "vända någon ryggen ("inte längre bry sig om någon")"; "gå bakom ryggen på någon ("göra något som någon annan inte vet om")"
ryggtavla, ås
 = synonym  
 = antonym  
 = relaterat ord

Wiktionary Wiktionary dictionary logo

Substantiv

rygg - bakre del av vanligtvis kropp, men även om vissa föremål; "Hon kliade honom på 'ryggen'."; "Jag tror jag skall måla 'ryggen' på stolen grå."
rigg (orsamål)
rygg - ås, bergskam, krön, vanligen i form av bergsrygg
 = synonym  
 = antonym  
 = relaterat ord

Wikipedia Wiktionary dictionary logo

  • Fil:Gray1211. png Ryggen. Fil:Gray1212. png Ryggens skelett. Rygg är den delen av människans kropp som utgör kroppens baksida. Ryggen omfattar området nedifrån ryggradens kaudala (nedre) spets i svansbenet, bäckenets och höftbenets laterala (yttre) och kraniella (övre) delar upp till nackens övergång i skallens bas.

OmegaWiki Dictionary Ω

  • RYGG
    Baksidan av kroppen, i synnerhet den del som befinner sig mellan halsen och slutet av ryggraden och på motsatta sidan från bröst och buk.

Svensk etymologisk ordbok ᚱ

  • rygg, fsv. rygger = isl. hryggr, da. ryg, fsax. hruggi, fhty. (h)rucki (ty. riicken motsvarar närmare fhty. /j-stam-meii rucco; den starka formen kvar i t. ex. ziiruck, tillbaka, egentl.: till rygga, o. i sammans.), ägs. hrycg (eng. ridge, tak-, bergrygg o. d.), av germ. *hrugja~; enl. Windisch m. fl. (dock med invändningar från Zupitza KZ 36: 239) besl. rned jr. crocenn, rygg, enl. Zupitza Gutt. s. 127 även med litau. kriauklas, revben, samt enl. Klnge Etym. Wb. med sanskr. kruncaii, kröker sig; jfr f. ö. Persson Indog. Wortf. s. 857; hit möjl. också lat. crux, kors (Vanicek). Till betyd.-utvecklingen är möjl. armen, oln att jämföra; enl. Liden Armen. Stud. s. 127 egentl.: krökning (besl. med aln). Med avs. på den i flera germ. spr. uppträdande betyd, 'bergsrygg'jfr det närmast till ir. crocenn, iygg, hörande gäll. Pennocru-cium, berg, o. motsv. betyd.-utveckling i lat. dorsum, rygg (fra. dos; jfr en-dossent under t ras sa t), grek. rdkhis osv.; av samma slag som den i hals, huvud, tunga m. fl. - Ryggrad, Schroderus Com. 1640: ryggerad, I. Erici 1642: rygg- = da. rygrad, förr: ryggegrad, efter ä. ty. ruckegrat, ty. riickgrat, till grät, gråte, ryggrad, bergsrygg, fiskben = mlty. grdde, fiskben, knota (se grad 2). I ä. iisv. benrad, skelett = da., ingår däremot ordet rad. - Härtill avledn. rygga, vb, fsv. ryggia = da. rygge (om hästar).

Substantiv

  • Nominativ
  • Obestämd form (ent.): (en) rygg
  • Bestämd form (ent.): ryggen
  • Obestämd form (fl.): ryggar
  • Bestämd form (fl.): ryggarna
  • Genitiv
  • Obestämd form (ent.): (en) ryggs
  • Bestämd form (ent.): ryggens
  • Obestämd form (fl.): ryggars
  • Bestämd form (fl.): ryggarnas

Ord Def. Poeng