Wordfeud-ordbok

Er ÖR tillatt i Wordfeud?

Annonsering

Bokst.

2

Poäng

5

Bokstavpoäng

Ö4R1

Definitioner

Svensk etymologisk ordbok ᚱ

  • ör, stengrund el. sandbank, grus o. d., även: (i sht stenig) holme (det senare i vissa nordsv. o. osv. dial.); jfr t. ex. dombok 1604: 'vptagitt (hemmanet) aff ör och söör' (Vendel Ur värml. dom- böcker s. 39); väsentl. dialektiskt, men förtjänt att upptagas i riksspr., mask. o. alltså = isl. aurr m., no. aur, ä. da. o. da. dial. ør, av germ. *aura-, grus, sten; med avledn. *auriō- = fsv. fiskisör f.?, isl. eyrr f., no. øyr, no.-da., ä. da. o. da. dial. ør, det senare bildat med samma tillhörighetsstiffix -iō som ärm o. ö. Härtill sv. dial. *örel (dalm.), sand- revel, som förhåller sig till ör som revel till rev. Speciellt nordiska bild- ningar (nordeng. dial. air, sandbank, är säkerl. lånat från västnord. øyrr). Avljudsformer: lty. ûr, järnhaltig sand ~ (med kort u) sv. dial. örja, dy, av *yria (: isl. aurr = syrja : saurr, se sörja 1), i bl. a. ortn. Örlanda Vedens hd Vgtl. (1488 Örielande, SOÄ 11: 10), o. (med i ortn. vanl. pluralform, se Ordbildning under I -a) fno. Yrjar, nu Ørja (jfr No. Gaardn. 17: 78), vilket senare ej är identiskt, men sannol. besl. med sv. Örja, socken i Skå., år 1285 skrivet Örghe o. trol. utgående från en synko- perad form av ett fda. adj. *örugher till ör (jfr till bildningen Lärje: lerig, Maljen : *malugher, sandig). Härledningen är f. ö. okänd: isl. aurigr, våt, osv. har ett helt annat ursprung (se nedan o. ur 2 o. 3). Jfr öring. — Ör uppträ- der i en mängd ortnamn, t. ex. Ör, Öra (plur. liksom Berga, Sanda osv.), Örby, Örebro, Öregrund, Öresund, Örgryte (se Gryt 2), Öringe, Örtomta, sjön. Ören, Örsjön osv., o. som senare led t. ex. Kungsör, Skanör (se d. o.), jfr da. Helsingør; se även Orsa. I vissa fall är det svårt att av- göra, om här ingår en motsvarighet till isl. eyrr el. till aurr. Det förra ordet uppträder emellertid i Skanör = isl. Skáneyrr; Öresund av fsv. Örasund = isl. Eyra(r)sund; jfr isl. Eyrr som namn på en stad vid Öresund, där nu Köpenhamn är beläget. Örebro (fsv. Örabro) är däremot flertydigt, då det kan innehålla antingen genit. sg. till ör = isl. eyrr el. en plural genitivform, an- tingen till isl. eyrr el. aurr, jfr ortn. Öra ovan o. sv. dial. örar, grusiga åkerstycken. I t. ex. Öregrund (= fsv.) visar möjl. -e-, att likaledes en sammans, med *auriō föreligger, jfr t. ex. fsv. Hælliby, nu Hälleby, till häll. Med avs. på vattendragsnamnen jfr fno. sjönamnet Aurr o. ånamnet Aura samt finska Aurajoki. Omöjligt är väl heller icke, att vissa vattendragsnamn innehålla det ord för 'väta, vatten', som utgör grundord för det nyss nämnda isl. aurigr (om vilket senare se ur 2 o. 3). Jfr f. ö. förf. Sjön. s. 802 f. (dock delvis annorlunda). — Däremot ingår icke detta ör i ortn. Örsta(d) (se -stad), möjl. ej heller i ska. Örtofta (1481 Örtoffte), vars äldsta kända former innehålla ett Er- och senare Yr-. — Till ortn. på Ör- ha bildats en del latiniserande familjen, på Aur- t. ex. Aurelius (östgötasläkten) till Örtomta Ögtl. — En latinisering av det hithörande Örbyhus (till hus, befäst gård, slott; se hus) är namnet på släkten Aurivillius, vars stamfader där föddes år 1603; av lat. auris, öra (alltså missuppfattning av första ledens betyd.), o. villa, by. Jfr det på liknande sätt uppkomna familjen. Cavallius (se d. o.), el. de nu utdöda Celsius (till lat. celsus, hög, från gården Höjen, Högen i Häls.), o. Lanærus (till lat. lāna, ull, o. rūs, landsbygd, efter byn Ullstorp Skå., alltså även här på grund av felaktig härledning av första sammansättningsleden). — Avledn.: sv. dial. öra, grusa (en väg), motsvar. da. dial. øre o. no. øyra o. aura, bilda bankar, grusa.
  • [ör, sv. dial., yr, se d. o.]

Substantiv

  • Oräknebart
  • Nominativ
  • Obestämd form (en) ör
  • Bestämd form ören
  • Genitiv
  • Obestämd form (en) örs
  • Bestämd form örens

Ord Def. Poeng