Wordfeud-ordbok

Er ÖDE tillatt i Wordfeud?

Annonsering

Bokst.

3

Poäng

6

Bokstavpoäng

Ö4D1E1

Definitioner

Folkets lexikon Folkets lexikon logo

Adjektiv

öde - inte bebodd, tom (på människor), övergiven; "en öde ö"
enslig, folktom, obebodd, tom, ödslig

Substantiv

öde - de (inbillade) krafter utanför mänsklig kontroll som bestämmer vad som skall hända; "olika faller ödets lotter"; "ödes|fråga"
öde - det som man råkar ut för i livet, lott; olycklig händelse; "inget är känt om hans vidare öden"; "levnadsöde"; "människoöde"; "lämna någon åt sitt öde ("överge någon")"
 = synonym  
 = antonym  
 = relaterat ord

Wiktionary Wiktionary dictionary logo

Substantiv

öde - mål; syfte; som är förutbestämt av en högre makt.; "Du kan inte fly ditt 'öde'!"; "Jag tror inte på 'ödet'."

Adjektiv

öde - enslig, övergiven; obebodd

Svensk etymologisk ordbok ᚱ

  • 1. öde, adj., fsv. öþe = da. øde, fsax. ôthi, fhty. ôdi (ty. öde), motsvar. isl. eyði- (i eyðifjall osv,); got. *auþeis el. *auþs; av germ. *auþia-. Isl. har auðr (urnord. *anþaʀ, jfr lapska lånordet auhvtas), som kan vara grundordet till ia-adjektivet el. också beror på sekundär övergång till a-dekl. liksom i móðr, trött, till germ. *mōþia- (ty. müde osv.); andra ex. se under blöd. Ordet hör till en rot au, i avljudsförh. till grek. eṽ-ni-s, berövad, möjl. till en bas *eu̯ā-, *eu̯ə- i lat. vānus, tom, vāstus, öde, germ. *wōstia-, öde (ty. wüst osv.); se van-. — En substantivering av i̯a-adj. el. också en i̯a-avledn. av ett *auþa- är fsv. sbst. öþe n., förött tillstånd, ä. nsv. ödhe, ödelagd plats, Bib. 1541 osv. = isl. eyði; jfr fhty. ôdi (ty. öde). Detta sbst, öde, ödemark o. d., ingår i t. ex. ortn., Vällingsö Uppl., fsv Vællingsödhe (till ett personn. Vællinger); de andra snarare till adj. öde el. fsv. personn. *Ödhir (jfr Ödeshög), i åtminstone ett fall även fsv. personn. *Ødagh (se Ödestugu) o. i Ödeby Ögtl. (fsv. Ödhinsbygh[d]) fsv. personn. Ödhin. -- Härtill vb. öda, fsv. öþa = isl. eyðda, øde, ty. (ver)öden, vartill vbalsbst. fsv. -ödhsla (se ödsla, vb) o. fsv. ödhn f., ödemark = isl. auðn, bl. a.: obygd, osv. (varom närmare under öken), kvar i nsv. ortn. Önna, egentl, plur. liksom Ökna (:öken), Berga, Dala, Skoga osv., liksom väl Önne Högsäter o. Järbo Vgtl. innehåller dat. sg. av ett motsvar. neutralt sbst. (jfr SOÄ 18: 50 o. under Ödsmål).
  • 2. öde, sbst., en speciellt svensk bildning, egentl, till neutr. av fsv. adj. ödhin, beskärd, bestämd (såsom öde); denna neutralform ödhit har uppfattats som best. form av ett neutralt sbst. (såsom i linne, ylle); se Schagerström Ark. 1: 33 f. Jfr fsv.: är henne nokot got ödhit eller skapat med Messenius 1612: then olycka war them ödhe, där ordet dock ännu ej har substantivisk karaktär. Neutralformen ödet kvarlever i sv. dial. de är väl så ö(d)et, dvs. av ödet bestämt. Fsv. adj. ödhin, ä. nsv. öden (ännu o. 1620), sv. dial. öen (även ödd) = isl. auðinn, no. auden, fsax. ôdan, ags. éaden, vartill avledn. fsv. ödhna, öde, lycka = isl. auðna; jfr fsv. ödhnolagh, öde (ännu t. ex. Lind: ödnalag). Av samma stam som fsv. öþer (ödh) m., egendom, rikedom, lycka (kvar i den historiska termen Uppsala öd) = isl. auðr, fsax. ôd, fhty. -ôt, ags. éad; jfr got. audags, salig, egentl.: lycklig (jfr till betyd, under salig), isl. auðigr, rik (finska lånordet autnas, lycklig, rik), ävensom namnen på Ed-. -- Fsax. ôd, fhty. ôl, egendom, ingår i ty. allod o. mlat. allodium, till al-, hel, all, varifrån sv. allod, odaljord o. d., med adj. allodial. -- Nybildningen öde har i sv. undanträngt den allm. nord. beteckningen ä. nsv. skepne t. ex. Verelius 1691, fsv. skæpna = isl. skepna, da. skæbne (jfr skepnad). I isl. även rǫk (se Ragnarök). Mera allmänna germ. ord för 'öde' äro annars 1. isl. ørlǫg, fhty. urlag, ags. orlæg (till ur 4 o. lag, lägga), jfr fsv. skæpnolagh o. det ovan nämnda ödhnolagh, ödets lag, öde; o. 2. fsax. wurth, fhty. wurt, ags. wyrd, isl. urðr (i betyd, 'död', se F. Jönsson Lex. poet.) = Urðr, en av nornorna (se norna); till varda, dock enl. somliga till roten u̯ert i den speciella betyd, 'spinna'; jfr ty. wirtel, sländtrissa (som dock av somliga forskare anses vara ett romanskt lån), sanskr. vartulā ds. Dessutom ofta betecknat med ord för 'del', 'lott', såsom ännu i sv. o. särsk. i dial.; jfr grek. moĩra (av *mori̯-) : méros, del; el. med ord för 'anordna, skicka' t. ex. skickelse, ty. schicksal.

Substantiv

  • Nominativ
  • Obestämd form (ent.): (ett) öde
  • Bestämd form (ent.): ödet
  • Obestämd form (fl.): öden
  • Bestämd form (fl.): ödena
  • Genitiv
  • Obestämd form (ent.): (ett) ödes
  • Bestämd form (ent.): ödets
  • Obestämd form (fl.): ödens
  • Bestämd form (fl.): ödenas

Ord Def. Poeng