Wordfeud-ordbok

Er ÄR tillatt i Wordfeud?

Annonsering

Bokst.

2

Poäng

5

Bokstavpoäng

Ä4R1

Definitioner

Svensk etymologisk ordbok ᚱ

  • 1. är, använt som presens till vb. vara, fsv. wr 3 pers. sg., fgutn. ier (gotl. jår), ir, runsv. ir, *es (is), ofta cer även i fsv. i 2 pers. sg. för cest = i si. er, es 3 pers. sg., men även som 2 sg. (jämte est, ert 2 pers. sg.), da. er, motsv. got. ist, flty. ist, is, fhty., ty. ist, ägs., eng. is = lat. est, grek. esli, sanskr. dsti, fir. is; till ie. roten es, vara, i lat. esse (se as s e o. f. ö. sann). Ordet är obesl. med vb. vara o. med ty. bin, är, lat. fm, har varit, osv. (se bo 2), vilka med avlägg av es, vara, förenats till ett böjningssystem. - l pers. sg. hade i äldsta fsv. formen cem = isl. em, got. im, ägs. eom (eng. am), av ie. *esmi (== grek. eimi, sanskr. dsmi), men denna undanträngdes tidigt av 3 pers. sg. cer på grund av denna senare forms större frekvens.
  • 2. är, uppsyn, av fra. air ds., även: luft, av lat. ackus. aerem, till aer, av grek. aer, luft (till ie. roten ue, blåsa, i vind). Jfr aria, malaria.

Verb 1

  • Aktiv
  • Grundform
    att ära
  • Nutid
    ärar
  • Dåtid
    ärade
  • Supinum
    har|hade ärat
  • Imperativ
    ära!
  • Passiv
  • Grundform
    att äras
  • Nutid
    äras
  • Dåtid
    ärades
  • Supinum
    har|hade ärats
  • Particip
  • Presens
    ärande
  • Perfekt
    en ärad
    ett ärat
    den|det|de ärade

Verb 2

  • Aktiv
  • Grundform
    att vara
  • Nutid
    är
  • Dåtid
    var
  • Supinum
    har|hade varit
  • Imperativ
    !
  • Passiv
  • Grundform
    att varas
  • Nutid
  • Dåtid
    vars
  • Supinum
    har|hade varits
  • Particip
  • Presens
    varande

Substantiv 1

  • Oräknebart
  • Nominativ
  • Obestämd form (en) ära
  • Bestämd form äran
  • Genitiv
  • Obestämd form (en) äras
  • Bestämd form ärans

Substantiv 2

  • Oräknebart
  • Nominativ
  • Obestämd form (en) vara
  • Bestämd form varat
  • Genitiv
  • Obestämd form (en) varas
  • Bestämd form varats

Substantiv 3

  • Nominativ
  • Obestämd form (ent.): (en) vara
  • Bestämd form (ent.): varan
  • Obestämd form (fl.): varor
  • Bestämd form (fl.): varorna
  • Genitiv
  • Obestämd form (ent.): (en) varas
  • Bestämd form (ent.): varans
  • Obestämd form (fl.): varors
  • Bestämd form (fl.): varornas

Folkets lexikon Folkets lexikon logo

Substantiv

ära - berömmelse, heder; "ta äran åt sig"; "det gick hans ära förnär att bli utskrattad"; "ärorik"; "ärekränkning"; "Stockholm i all ära ("Stockholm är nog bra") men jag vill inte bo där"; "har den äran ("gratulerar") på födelsedagen"
heder, hedra, hylla, prisa, upphöja, vörda

Verb

ära - hedra; "äras den som äras bör"
 = synonym  
 = antonym  
 = relaterat ord

Wiktionary Wiktionary dictionary logo

Substantiv

ära - heder, berömmelse, stolthet; "Ärans och hjältarnas språk - vad Esaias Tegnér kallade svenska språket."; "äras den, som äras bör"; "ärade gäster, mina damer och herrar, vi har samlats här idag för att..."
vanära

Verb

ära - hedra, gratulera, berömma
 = synonym  
 = antonym  
 = relaterat ord

Svensk etymologisk ordbok ᚱ

  • ära, sbst., fsv. cera, även: aktning, välvilja = sen isl. (kra, da. cere, från mlty. ére, även: äktenskap, av fsax. era, nåd, ära, gåva = fhty. era (ty. ehre), ägs. dr, ära, välgerning, skonsamhet, lycka, isl. Eir, läkekonstens gudinna, av germ. *aizö-. En inhemsk utveckling av denna grundform hade givit *éra. Härtill vb. ära, fsv. céra, da. cere, från mlty. éren, av fsax. er ön = fhty. érön, erén (ty. ehren), ägs. arian, i fhty. o. ägs. även: begåva, isl. eira, skona; av germ. *aizön, *aizian; med dentalutvidgning i got. ai-stan, ha försyn för, akta, o. grek. aidomai, blyges, har försyn för, av ie. *aizd-9 *aisd-; däremot knappast, såsom också antagits, i lat. aestnmäre, taxera, värdera, akta (varav fra. estimer, sv. estimera, nu blott värd., dial. exmera), som i stället snarast ytterst hör till aes, malm (se arg o. Walde2). - Med avs. på mlty. e > nord. ce jfr lära; sannol. beroende på öppet uttal av mlty. e före r (se Seip 2: 86). - Betyd, 'begåva' uppträder i förära (jfr y. fsv. forcering) --da. forcere, från mlty. voréren, hedra, särsk. med gåvor, motsv. ty. verehren. I denna betyd, urspr, med prepos. med. I den äldre betyd, 'hedra' t. ex. Sir. bok 1561: 'Wijsheten . . förährar them som henne vnfå'. - Ordet hade förr en vidsträcktare användning än nu, då det ofta ersattes av heder, t. ex. i betyd, 'redlighet, hederskänsla, rättskänsla' o. d.; kvar i t. ex. en ärans man, en man av ära (jfr hedersman), bo långt från all ära och redlighet; jfr även i bedyranden t. ex. på heder och ära, på ära och tro (det senare vanligt redan i fsv.). - Ära den som ära bör, dvs. ära (heder) åt den som ära tillkommer; efter ty. ehre, dem ehre gebiihrt, efter Rom. br. 13: 7 (i gamla o. nya svenska bibelövers, i stället heder). Sedermera ofta genom missförstånd utb}7tts mot äras bör. - Äran är det vackraste trädet i skogen, från motsv. uttr. i da. (ceren osv.); egentl, ordlek på ett gammalt ord för 'lönn', da. cer (el. ceretrce), besl. med ty. ahorn, lat. acer osv. (se lönn). Jfr no. j ämnen er eit godt gräs, där javne betyder både '(växten) Lycopodium' o. 'rättframhet' o. d. - Den vid en mängd situationer (lyckönskningar, avsked osv.) använda hövlighetsfrasen ha (den) äran att . . är en översättning av ty. die ehre haben. - Ärbar, förr, t. ex. 1600: ärofull, hederlig, bl. a. som attribut till bondeståndet (t. ex. 1723, liksom i ä. sv. ärlig, hederlig, varom nedan); nu med starkt specialiserad betyd., om kvinnor: en ärbar kvinna, ärbart uppförande = da. cerbar, från ty. ehrbar, av mhty. érbcere = mlty. érbdr (ärevördig o. d.); egentl.: som är förenligt med el. uppför sig enligt ärans el. hederns fordringar, se bar 3. - Äreboren (nu f) = fda. cerebaaren. Tidigast (liksom i ä. da.) antagl. om adelsmän; men har sannol. varit sällsynt. Under 1600-t.:s senare o. 1700-t.:s förra hälft ofta som hedersepitet till ämbetsmän, fil. magistrar o. förnämligare borgare; senare, in på 1800-t., även till mindre hantverkare bland städernas borgare; dock alltid åtföljt av andra efter förhållandena avpassade attribut, t. ex. 'äreborne, lag-farne och höglärde' 1670 till en juris professor, 'äreborne, välvise och högaktade' till en borgmästare; Växiö 1785: 'Mästaren Borgaren och skomakaren Äreborne och konsterfarne G. F. S w.' 1775 befordrades av Collegium medicum apotekarna från 'äreborne och konsterfarne' till 'högachtade'. - Ärlig, i ä. nsv. (15- o. 1600-t.): ansedd, aktad, hedervärd; förnämlig, hederlig; ärbar m. m., t. ex. Bib. 1541, Sal. Ordspr. 16: 31: 'Grå håår äro en ährlig krona' (gamla bibelövers.: 'en hederskrona', nya: 'En ärekrona'), gamla bibelövers., l Tim. 3: 11: 'deras hustrur . . skola ock ärliga vara (dvs. ärbara)', fsv. cerligh(er) (-llker, -likiri), ärad, ansedd, berömd, ärevördig, ärofull, härlig, hedersam (jfr västg. ärak-tig i denna betyd.), ärbar m. m. = da. cerlig, ärlig, förr bl. a. även: ärbar, från ty.: mlty. érlich, ty. ehrlich i ungef. samma betyd., i nhty.: ärlig, redlig. Förr i svenskan även som hederstitel, först (redan i fsv.) använt om riddare o. adelsmän (på 1600-t. allmänt ersatt av välboren), sedan om borgerliga personer, o. långt in på 1800-t. (t. ex. i adresser) om allmogemän, hantverkare (på landet) o. soldater, t. ex. 'Ärlige och förståndige dannemannen N. N.' o. d. Betyd.-utvecklingen i ärlig är analog med den i hederlig, urspr.: hedrad, aktad, o. lat. honeslns (till honor, heder, ära). - Äregirig, fsv. cerogirugher, liksom da. cergerrig från ty.: mlty. éren-girich, ty. ehrgierig (jämte ehrgeizig), till gir ig i betyd, 'begärlig'. - Ärevördig, se under vördig. Jfr y. fsv.: cervcerdogho (för -e) kere herre, till Svante Sture. - Betr. växlingen are- o. äro-i sammans., t. ex. ärelös (fsv. céro-) o. ärofull jfr under S3^ssla. - I stället för ärelystnad användes under 1700-t. o. 1800-t.:s första hälft mycket ofta årelust. - En gammal sammans, härtill är husära i betyd, 'hustru', Bib. 1541, Psalt. 68: 13, i gamla bibelövers.: 'hus-äraii utskifter rofwet'; efter Luther s. st.: hausehre; sedermera icke sällan i Utter., t. ex. Palmblad, Knorring, Heden- stjerna (i nyare tid i regel med skämtsam anstrykning); förr (atm. 1600- o. början av 1700-t.) i officiell stil (vid likpretdikningar o. d.), t. ex. 1656: 'Gund-borgh . . . , Wyrdiges och Wällärdes Her A. H. F. . . Fordom Kiärelskelige Huus-ähra och Hustro'. Egentl, beroende på felaktig övers, av ett hebr. newåi bdjit med betyd, 'husets beboerska', som förväxlats med ett nawdt bdjit.- Inhemskt nordiska uttr. för 'ära': heder (nu med något avvikande betyd.) o. isl. vegr, båda med grundbetyd, 'glans, klarhet', jfr t. ex. ägs. hddor, klarhet (se närmare heder), o. fhty. wähi, strålande, skön (ffra. gai ;> eng. gay, glad, med samma betyd.-utveckling som i glad). Se även under *söma.

Ord Def. Poeng