Scrabble-ordbok

Er MUN tillatt i Scrabble?

Annonsering

Bokst.

3

Poäng

7

Bokstavpoäng

M2U4N1

Scrabble ordböcker

Ordbok Namn Språk Tillåten
Svenska Akademiens ordlista 14 SAOL14 svenska JA

Definitioner

Folkets lexikon Folkets lexikon logo

Substantiv

mun - läppar och håligheten innanför dem; "kyssa någon på munnen"; "tala med mat i munnen"; "mun|sår"; "mun|håla"; "ta brödet ur munnen på någon ("ta ifrån någon möjligheten att försörja sig")"; "dra på munnen ("småle")"; "prata i munnen på varandra ("ideligen avbryta varandra")"; "håll mun! ("var tyst!")"
gap, klaff, käft, trut
 = synonym  
 = antonym  
 = relaterat ord

Wiktionary Wiktionary dictionary logo

Substantiv

mun - den kroppsdel genom vilken mat intas.; "Tugga inte med öppen 'mun'."; "Mamman fick en puss mitt på 'munnen'."; "Med en 'mun' förnekade barnen att de haft någonting att göra med det trasiga fönstret."
mun - tal, uttryckssätt

Wikipedia Wiktionary dictionary logo

  • Mun, munhåla (Cavum oris), är den öppning genom vilken ett djur eller en människa tar in föda. Munnen sitter vanligen i huvudet; det finns dock plattmaskar vars mun sitter mitt på kroppen. De flesta djur har en matspjälkningskanal med munnen i ena änden och analöppningen i den andra.

OmegaWiki Dictionary Ω

  • MUN
    Den öppning i en varelse genom vilken mat förtärs.
  • MUN
    Vad människan använder för att tala.

Svensk etymologisk ordbok ᚱ

  • mun, fsv. inunder = isl. mudr (av *munnr), da. mund, got. niunfis, fsax. muth, fhty., ty. mund, ägs. muÖ (eng. mouth), av germ. *munpa-. Numera vanl. med Ehrlich KZ 41: 288 o. Torp NTfT 3 R 16: 145 fört till ie. roten mnt i grek. masästhai, tugga, äta, md-thyiai Hesyk., kindtänder (av *mnthi-)9 jfr lat. mandere, tugga, vartill även med annat avljudsstadium o. Z-avledn. germ. *menj)(i)l- i fsv. mil(a), munstycke på betsel, sv. dial. -mil, da. mile, isl. mel, fhty. (ga-)mindil, ägs. midt, midl. Annorlunda Liden Upps.-stud. s. 79 f., som för mun o. mil samman med lat. mentum, haka, till ie. men, skjuta fram, i lat. em in ere (j fr montera, man l, mön; i så fall med samma betyd.-växling som hos ty. kinn osv. (se kind) o. fir. gin, mun (såvida ej detta senare hör till roten ghi i lat. hiäre, gapa); jfr även fra. bouche, mun, av lat. bucca, (uppblåst) kind, ävensom haka (: hake). Jfr mynna, mynning, Å minn e. - Andra ieur.-beteckningar för 'mun' äro lat. ös (jfr det dock icke säkert hithörande os 1) o. grek. stö ma (jfr sv. s torn ät öl). - Morgonstund har guld i mun, Grubb, Swedberg 1687, motsv. i da., från ty. morgonstunde hat gold im munde o. 1600; beroende på en felaktig tolkning av lat. aurōra, morgon-rodnad, såsom uppkommet av aurum in ōre, med guld i munnen (ordet är i stället besl. med öster). På Island anslutet till mund, hand, o. i Norge (mor-genstund er beste mund) till mund, tidpunkt. Jfr A. Götze ZfdW 13: 329 f. - Munfisk, Beronius 1674: ryggie confcct och mnnfiska skiöna; till den stora grupp av beteckningar för olika slag av stryk o. d., som syfta på maträtter; jfr sv. dial. kindfisk, se f. ö. under fikon, fisk, koka, örfil. - Munskänk, från ty. mundschenk, jfr fsv. skwnker, skwnke, från mlty. schenke = fhty. scenco (ty. schenk), av germ. *skankian-, till mhty. schank, kärl, ur vilket man skänker i, osv. (se under skänk 1); till skänka 2.

Substantiv

  • Nominativ
  • Obestämd form (ent.): (en) mun
  • Bestämd form (ent.): munnen
  • Obestämd form (fl.): munnar
  • Bestämd form (fl.): munnarna
  • Genitiv
  • Obestämd form (ent.): (en) muns
  • Bestämd form (ent.): munnens
  • Obestämd form (fl.): munnars
  • Bestämd form (fl.): munnarnas

Ord Def. Poeng SAOL14